Sjamanfaget må holdes levende! Takk for at du bidrar til det Ailo, å holde ilden levende!

Men jeg funderer på en ting, som jeg så noen satte et spørsmålstegn ved, i en annen tradisjon; når vi kjenner retorikken ut og inn, også i sjamanismen, når vi vet hva som hjelper, eller hva som har hjulpet så mange, når vi kjenner alle de riktige svarene, kan det hindre oss i å møte oss selv, å møte andre med et åpent sinn, undersøke oss selv, bakenfor alle masker og rustninger, bakenfor all forvirring, alle disse slørene som følelser og tanker kan hylle oss inn i? Jeg spør fordi jeg har tatt meg selv i det mange ganger, i å komme med svaret, før jeg virkelig har kjent innover eller undersøkt det nøye på andre måter, eller jeg har godtatt et svar andre har kommet med, uten å gjøre tilsvarende undersøkelse. Det er godt med mantra og ordtak, jeg vet det funker,jeg vet at jeg trenger dette som et hjelpemiddel, men hvis vi alltid i møte med vanskelige livssituasjoner bare liksom får opp svarene og ikke spørsmålene, ikke går inn i det vanskelige, møter det, erfarer det selv, den veien som kan være så kronglete, løper vi da virkelig en risk, i å ikke gå veien om å undersøke alt veldig nøye selv, forbi blokkeringene, maskene, og forvirringsslørene våre? Har vi de riktige meningene, slik at vi ikke greier å møte tabuene i oss? Tabuene som ikke sprekker før de kommer opp i sola! Eller noen skal vel være der for å holde på plass det hellige? Ja, det er mye å lure på, i en tradisjon som blir holdt levende er det vel rom for det, et spørsmål eller fler, en undring og en nysgjerrighet, et engasjement.

Nyskapning uten å gi slipp på tradisjonen, det er jo bare en utvidelse, det skal bli spennende å være med på reisen

Når jeg hadde skrevet dette, åpner det seg bare nye spørsmål, det er som blåne bak blåne, så langt øyet kan se, uendelig synes horisonten. Det som slo meg nå var, må det være en balanse oppi det hele, den gamle tradisjonen og det nye som blir skapt? Er det lett å vanne ut alt det gamle, gi slipp på for mange ritualer og oppskrifter? Men alle tradisjoner som blir holdt levende blir jo preget av de menneskene som lever innenfor tradisjonen, av tid og sted det oppstår i. Og en ting til, er det viktig å møte levende mennesker, en lærer eller fler som har dype røtter innen sjamanismen, for å ta vare på det gamle, for mye kan vel bare formidles muntlig, i det det skjer? Og kan en tradisjon som har dødd ut vekkes til livet igjen, slik som bruk av runer og seid, eller blir det en nyskapning ut fra den tiden vi lever i? Alt er vel greit, så lenge det funker, så lenge vi mennesker og planeten kan få det bedre, eller?

I møte mellom det gamle og det nye skapes en sterk friksjon

Den gamle sjamankunsten tar den veien som sjamanen vandrer på
som den følgesvenn den er,men den kan også finne på å gå sin egen vei,om sjamanen blir lei.Da kan den finne på å oppsøke folk som kanskje ikke har hørt så mye om den gamle kunsten,og blande seg inn i deres tanker og drømmer.
Den gamle kunsten eies ikke av noen,og derfor kan den ta den veien den vil.
For at dette er en kunst med en egen vilje til forandring,er det ikke tvil om,er det vel.

Den gamle kunsten eies ikke av noen,og derfor kan den ta den veien den vil.

klapp, klapp!

det jeg er redd for med sjamanisme, forresten et ord jeg har sluttet og bruke, er fastlimte mentale konsepter. det er hårfint merker jeg, overgangen til mentalt konsept og religion. ser på det som at det var slik religion oppsto i utgangspunktet. ser på religion som frosne myter. sjamanisme må bestå i å holde myten levende. synes det er et viktig bidrag å jobbe for å bevare dette esssensielle, ellers blir det det motsatte av hva det i utgangspunktet er.
har sluttet å bruke denne termen sjamanisme, fordi jeg da planter en oppfatning om meg hos folk som ikke stemmer med virkeligheten....som er: min egen persepsjon.
så hva skal jeg med sjamanisme, så sant jeg ikke er lærer eller lege og må ha det som arbeidstittel for at folk skal finne meg?
"jag trivs best med øppna landskap"

kjenner meg veldig godt igjen i disse to siste :-)

Vert også uggen med tanke på at det i eit krampetak skal dannast faste, mentale konsept mht sjamanisme.Er det vegen å gå?
Kan det ikkje i framtida verte rom for den enkelte sin mytologi, uten at det skaper for stor forvirring? Eller er dette tida for ei nordisk støypeskei?
Meinest det då i ein mindre, avgrensa gruppe av sjamanismeutøvarar, eller som ein generell kjennskap av typen "finn-det-på-wikipedia"?
Eg trur dette er basert på ein slags utrygghet, men det er muleg eg er ridd av kulturell og etnisk forvirring her.

Som ein kommentar til foredrag om sjeletap og sjelehenting førre dagen, lurer eg på dette;
Sjamanen tek seg av gamle traumer, fastlåste traumer, isprinsesser og skye barneauger i mørke sjelegrotter. Greit nok.
Det eg lurer på for framtida, her i nord, er om de ser på sjamanen som ein som, til slutt, tek på seg å løyse dei knutene i sinnet(og samfunnet)som ikkje helsevesenet greier ta seg av?
Eller kunne det vore ein utfordring å late sjamanen bli meir ein del av førstelinjepersonellet når ting går trått?
Her i samfunnet me lever i i dag, blir ein jo som kjent oppfordra til å roe seg ned, sove eller gå inn i ein psykisk dvaletilstand når krisa råkar..
Har sjølv opplevd å brått miste ein nær og kjær, og det var ikkje måte på kor hjelpsame folk var med å døyve smerten og galskapen nett då det stod på.
Ta deg ein pils, sa ei velmeinande sjel, og skvalpa i meg ein del.
Ein makteslaus(og ung) lege snubla til slutt inn framfor den møkkete og svette senga og tilbaud intet mindre enn sovetabletter og lite anna. (trur eg bad han dra til Helheimen.)
Og folk tykte det var bra eg gjekk meg ein tur, slik heilt på eiga hand, i tåkeheimen.For å roe meg?
I dag ser eg tydeleg at det truleg kunne hjelpt med ein type sjamanisme , for ein sjelebit flaug som ein sputnik-rakett langt ut mellom stjernene, der..
Kanskje ikkje sjelehenting, men å riste meg innatt i røyndomen og smerten?
Det eg vil fram til, er at vis sjamanismen skal vere meir altomfavnande og integrert i samfunnet, må sjamanen vere førstelinjepersonell, i større grad.
Der ting skjer.
Las nyleg ein artikkel om sjokk og psykiske traumer, og om kven som raskast kom seg etter eit psykisk sjokk.
Det viste seg at det aller mest negative rett etter at krisa råkar eller ein opplever noko traumatisk, er å falle i søvn.
Dette forlenger fornektelsefasen mykje meir enn å vere tilstades og vaken, saman med folk.
Og slik er jo sjelden kulturen i dag; lat den traumatiserte sove, enten fysisk eller mentalt.
Døyv smerter med sovepiller, lykkepiller og tillat dei rundtom å distansere seg so inderleg vel frå den som er råka.

Jeg forstår at sjamanismen er en erfaringsvei.
Jeg forstår at det som tolkes inn i ordet sjamanisme, kan være
ulikt i forhold til tid og sted og mennesker.
Sjamanisme som et antropolog/religionsvitenskapelig skapt begrep,
er vel bare et hjelpemiddel, for å forsøke å forstå noen tradisjoner
både her og der og bakover i tid og for å kunne se forskjeller og likheter.
Men må vi finne opp både kruttet og hjulet på nytt hver eneste gang.
Er det ikke godt med noen metoder som har blitt utprøvd og som har vist seg å være til hjelp, som f.eks. sjalehenting.

Kan vi ikke lære noe av de gamle, skal alt vannes ut med nymotens
greier av alle slags, hvert til sitt behag.
Sjamanen Fulmaya sa til meg; du kan bare komme til det høyeste gjennom dine røtter.

Tiden går så fort, derfor må det være noe nytt på gang, sier de, noen.
Jaha, men menneskelivet er så kort, og har vært alltid vært kort, i det store
perspektivet. Livet går virkelig fort for seg. Men vi mennesker har ikke alltid lett for å innse dette, og her i vesten hvor mange surfer på materiell overflod og utvendig lykke, må det vel skje et møte med veggen eller noe lignende, før noen og en hver våkner opp, for å innse at alt går så fort, at menneskelivet kan være over på et blunk, nå tenker jeg ikke bare på hastigheten i kommunikasjonsmidler og annet i samfunnet, og på at tilhørigheten til en storfamilie og et bofast sted nesten har opphørt, som nymotens nomader flytter vi rundt og splittes på kosmopolittenes arena. Men i mange religioner har de brukt en påminnelse, at vi er så til de grader sårbare og skal dø en gang. For å få fart på oss, til å gjøre de endringer som behøvs for å få et mer levelig liv, og det ganske effektivt og kjapt, blir vi ofte sendt i møtet med døden og det ukjente først, før gleden og livskraften kan begynne å komme tilbake, i et nyrenset, og i et større rom.

Og jeg er på en måtte mettet på frihet nå, jeg lengter etter litt fasthet og disiplin,
få retning på ting og tang, mer fokus også. Men nå har jeg jo gått gjennom en del
labyrinter i fullt kaos og forviring og stupmørke da, som en nærsynt mus til tider. Så kanskje jeg behøver noe helt annet nå? Så kjære vene, la sjamanismen bestå, en stund til i hvertfall, så jeg får med meg en annen side av dette vidunderlige, mangfoldige, ubeskrivelige univers også, i solen denne gang og i måneskinn, ja takk begge deler

Her kom det mye snadder. Er så enig med deg Final Tribe. Tenkte seinest igår at vi lever nå i det motsatte som før, og høster de negative konsekvensene av det. Jeg mener: Urfolket hadde bevisst kultur for å romme smerte, som innvielser. mens vi nå lever i en smertestiller-kultur. Vi har alle med oss smerte, men kulturens dogmer og normer kompliserer også smerte ytterligere. Det blir etterhvert komplisert.
Fra starten av er det vanlig at voksnes "sannheter" eller benektelser forvirrer barnets klarsyn,slik at det mister egen dømmekraft overfor sine emosjoner. Senere kompliseres det igjen ved at vi får nye sår og disse møtes med gamle vaner pluss nye normer og benektelser. Som sagt komplisert.
"Du kan bare komme til det høyeste gjennom dine røtter" (Fulmaya)
Dette skriver jeg også under på. Så vil jeg legge til: Du får ikke se uten å se. Du kan bare åpne klarsynet gjennom å være ærlig. Da er man samtidig nødt til å se fortiden på nytt som en naturlig konsekvens av det og åpne seg opp for kraften.

sjamanismen tar ingen
veier
det er det mennesker som gjør
sjamanismen ER veien
og den blir til
mens mennesker
går,flyr
glir,snuffler,hopper
å danser
opp å ner
på vei til sjamanismen
som aldri skulle
noen sted
den har
det godt
der den er
og kanskje
kan mennesker
lære dette ved
å gå på denne
veien og oppdage
dens urgamle
og enkle
livs visdom

Shamanen og Shamanismen er spirit,å kommer fra land of spirits for å lære mennesker om den spirituelle delen av verden,og vil nok alltid dukke opp der mennesker bor.Den tar bolig i mennesker slik fugler i reier,og slik vandrer den videre fra hud til hud.
Den store shapeshifter,hvor skal den hen med oss,om ikke for å shifte oss alle inn i bedre shape.

Du skriver så pent og vankert, Skeie
Når du skeier ut med din visdom
Og dit må også sjamanismen igjen
Ut. La oss skeie ut, og ta den helt ut
og ta sjamanismen ut
Ut av grensene
Ut i naturen. Og inn i naturen
Så åndskraften kan få sjamanen
herje litt med h*n(ne)
og lage en spillbar fløyte
for Kraften å
pusten igjennom

Det er tid
Men tiden er kort

Tja, hvor tar sjamanismen veien?
Overdynges den av spam - slik som her på sona?
Kanskje sjamansonen er et bilde av verden ellers - og omvendt?
Dekkes sjamanismen med anti-aging cream?

Når sjamanismen har blitt religion, tar den to veier videre: En ytre og en indre. Den ytre veien vil antakelig fortsette å være new-age preget og tilhørighetsbasert. Kanskje lages det "regler" for hvilke farger og kraftdyr som "tilhører" de ulike himmelretningene etc.
Den indre veien er det eldgamle erfaringsmøtet med kreftene. En sjelslegning, livsstil, uavhengig av ord, begreper og ytre gjenstander.
Dette er blant de eldste menneskelige tema og hvert møte nytt, forbi tid

Det er ikke nødvendigvis noe motsetning mellom disse to. Samtidig er det stor forskjell

ikke bra farlige saker det dere tuller med!

dobbelt lol

Ailo har fatt den tidigare:

Den sjungande klippan

Man blir inte shaman, man är shaman.
Det är den ena sidan av sanningen.
Den andra är: shamanen byggs upp.
Det handlar om en speciell talang,
om förmågan att höra mera, se mera,
att varsebli mera än andra ...

Även hos shamanen är en del begåvning,
resten är hårt arbete, bildning, utbildning,
lärdom och än en gång lärdom.

Då jag var ungefär fyra, fem år kom jag i läran.
Den första timmen i utbildningen – fruktansvärd ...
Den kvinnliga shamanen sade två satser till mig:
”Du ska börja så här: Sjung för den och säg sedan till mig,
vad klippan sade till dig”.
Jag sjunger och sjunger ... Ingenting – döv, död klippa!
Jag var övertygad om
att klippan inte skulle säga någonting till mig.
Alla andra barn leker,
leker, ack vad underbart ...
Någon gång är gränsen nådd,
att jag börjar bli litet vansinnig,
och då hör jag plötsligt: Klippan talar dock.

Men det var inte klippan,
som jag hade trott mig se och förnimma.
Det var en klippa i mig. I mig har någonting talat,
Jag har alltså sett och anat klippan i mig,
Och då visste jag och vet sedan dess:
Allt finns inom oss ...



Foto av diktens författareGalsan Tschinag syns inte, tyvärr!
Källa: ”Den sjungande klippan: Shamanism, läkekonst, vetenskap”. Av Galsan Tschinag. Transpersonale Psychologie und Psychotherapie. Wissenschaft des Bewusstseins (sv. Vetenskap om medvetandet). 1/2010. Vianova. ISSN 0949-3174. Översatt från tyskan:
Nina Michael. Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere JavaScript for å kunne se adressen '> Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere JavaScript for å kunne se adressen

bra engelsk info: Samisk shamanism, trumma och joik:
http://www.utexas.edu/courses/sami/diehtu/giella/music/noaidi.htm

må være sånn

sånn er det

(takk for dikt)

Hei,

takk! Här är en annan text som jag har skrivit:

En samisk shamans/vismans tankar om fred och krig

Eero-Pekka Aikio*) som är pensionerad renskötare upplever krigt som något mycket negativt och skrev år 2005 med blyertspenna i ett skolhäfte följande tankar:

Krig är i urfolkens livssituation ett okänt sätt att värna om människolivets fredliga samlevnad. Det innebär att använda fel ord att tala om samiska folkets ”självständighetskrig” gentemot alla världens suveräna urfolk. Man kunde hellre tala om en kamp om självbestämmande. Urfolken har ytterst sällan fört krig och dödat för att eftersträva egendom eller för att utnyttja naturrikedomar. Denna räddsla för döden och den andras underkuvande är okända begrepp bland urfolken. Redan de karga arktiska förhållandena begränser sådan osämja mellan medsystrar och -bröder: avundsjuka, att ofreda och förstöra andras levnadsbetingelser liksom att oavsiktligt förinta naturen eftersom det även är så att den nordliga arktiska miljön inte tål omåttlig förbrukning.

*) Eero-Pekka har bett mig skriva om sin lära för att bevara den för eftervärlden då han inte mera finns till. Därför har jag besökt honom i Sevettijärvi, intervjuat honom och fått texter som han har skrivit. Detta material ställer jag sedan till förfogande för Åbo Akademis etnologiska arkiv. Nu har Eero-Pekka flyttat till Varanger i norra Norge som är shamanernas högborg.

Nina Michael
München
Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere JavaScript for å kunne se adressen

Kraft och vägledning för det samiska folket

Vårt lilla folk är färgat av norrskenet.
Vårt folk är en av färgerna.
Jordens många folk är alla färgerna tillsammans.
Varje människa är färgad av norrskenet.
Gud Sol - detta är din gåva till mänskligheten.
Gud Sol -
må norrskenet alltid
vara din gåva
till mänskligheten.
Vi samer sluter oss samman
med dem som är likvärdiga på jorden.
varken mer eller mindre än andra.

Slutmonolog av noaidin (samisk shaman) på den samiska teatern Beaivvas i Kautokeino/Norge (som Ailo Gaup har grundat!) i en föreställning om den samiska historien där samerna hemsöks av en industricivilisationens stallo som försöker ta bort färgerna från jorden. Stallo symboliserar hos samerna en ond och inkräktande figur.

Källa: Jörgen I Eriksson. VAR TIDS NOAIDI Samisk shamanism. Riga 2009 ISBN-978-91-85503-12-4.


Nina Michael
München

Varifrån tar shamanen sin kraft?

Vanligen lever människorna i den västliga världen enligt min uppfattnig begränsat och uttnyttjar inte alla sina potentiella möjligheter. Hon lider av själsliga smärtor förorsakade av dualismen. I väst indelas människan i kropp OCH själ men egentligen är det fråga om två sidor av samma sak. Dessa själsliga smärtor försöker hon dämpa genom stimulans utifrån, genom materialistiskt livsinnehåll, t ex genom en ständigt ökande konsum, konsum och återigen konsum. Därigenom blir dagens människa främmande för sig sälv, sin inre kärna, sitt egentliga jag.

Sammanfattat handlar detta om följande fenomen: Dr Marko Bischof säger i sin artikel ”Vår själ kan flyga” att en människa som vanligen rör sig på ytliga medvetande kan få panisk ångest för att förlora sitt ego då hon beger sig in på dimensioner utöver de som hon är van vid. Redan tanken på denna process kan leda till motsvarande reaktioner. Därför är vi rädda för dessa medvetandetillstånd vilket leder till att betrakta ”dessa saker” som alltför ”konstiga för oss i väst”. Man förlorar därigenom en väsentlig möjlighet till utveckling genom att inte våga ta risken att beträda nya farvatten.

Människor i olika kulturer har samma själsliga grundstruktur och problemet är att man för samma fenomen har olika namn: samer och indianer talar om andar och de kristna om änglar och demoner. I båda fallen handlar det alltså om andeväsen: Kulturen präglar den form ett sådant fenomen får, t.ex. i drömmar, som änglar, andar eller Buddha. Man kan alltsåa inte säga att ”Öst är Öst och Väst är Väst och aldrig mötas de två” Alla människor överallt i världen har samma behov av att utveckla sig på alla nivåer, hela sitt spektrum, och inte enbart människor i öst!

Om det lyckas att sammanfoga de två olika medvetandetillstånden som även kallas personella och transpersonella (gränsöverskridande, övernaturliga) till en enhet kan man tala om en integrerad människa som kan använda alla sina inneboende resurser för att uppnå sitt mål under ”sin resa här på jorden”. Hon är en glad, avspänd och kreativ person som använder hela sin inre kapacitet, som till exempel Dalai lama!

En sådan människa får dessutom enligt en helt ny forskning av dr Sandra Harner ökad kreativitet*), inspiration och energi. En integrerad människa börjar inte heller föra krig mot andra utan lever i frid och fred med sig själv och andra. Dessutom är hon lycklig, vilket min stora läromästare dr Léo Matos anser vara livets mening! Dessa ord såg jag nyligen på hans hemsida i Brasilien! Jag tänkte att ju äldre man blir, desto enklare blir livsfilosofin, eller som den tyske filosofen Karl Waggerl uttrycker det; ”Allt som är sant är enkelt!” (Alles Wahre ist einfach) vilket även är titeln påen av hans böcker.

Den integrerade människan har aldrig långtråkigt. Hon är inte beroende av intryck och stimulans (”sällskap”) utifrån. Hon måste inte ”döda tiden” eftersom det inte finns tid att döda. Varje sekund är en viktig del av vårt liv! Det kan även kännas meningsfullt att göra enkla saker som att städa, diska och handla. Då jag gör sådana saker stannar inte tankeprocessen av utan ”maskinen där uppe” är i gång hela tiden.

Den shamanska resan, ja shamanismen som sådan, är inte målet utan visar en väg och öppnar nya möjligheter men ska inte betraktas som självändamål - Många av mina s. k. vänner tror att jag ”har fölorat min själ åt shamanismen” för att jag har sysslat så mycket med det temat, men jag säger åt dem att ni behöver inte vara oroliga, jag har inte förlorat min själ åt shamanismen utan tvärtom: jag har funnit en ny och bättre själ genom den genom själsresa ”min resa i universum”!

Mitt svar på frågan varifrån shamanen tar sin kraft, energi och inspiration är alltså helt enkelt och sammanfattat: Hon/han hämtar sin kraft från sina upprepade besök på den andra sidan”, i den osynliga världen, på övernaturliga medvetandetillstånd!

*) ”Schamanismus & Kreativität” (artikel om boken med samma titel på tyska):
http://www.fss.at/Page/ID/368

Nina Michael
Interkulturell kommunikation
Transpersonell psykologi och psykoterapi
Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere JavaScript for å kunne se adressen
Phone+49-1573-742-818-7

Tiden er egentligen en kraft-energi omgjort av mennesker til timer minutter og sekunder på en rund tikkende skive,eller også digitalt med lysende tall.
Går man bort fra tiden og inn i væren,så blir følelsen av ¨å måtte skynde seg omgjort til en ro som pleier og nærer kropp å sjel.

http://www.nina-michael.com/sc...vaest.html

Ja, om jag förstår dig rätt så är jag av precis samma åsikt. I min shamanistiska själsresa år 1975 fanns det inte någon tid, varken framåt eller bakåt! Tiden stod stilla och jag hade en upplevelse av evighet! den här korta artikeln om tibetandernas syn på den västliga världen beskriver jag bl. a. hur tibetanerna ser på hur vi använder tiden:

Västliga ”leksaker” gör inte något intryck på det tibetanska folket. På detta sätt sågs också klockan, som betraktades som ett instrument som gjorde människan till slav under tidsscheman och tidsindelningar. Att leva med uret in handen kallar tibetanerna ”verksamhesfeber” (’tsha – drag’) eller ”sjukdomen brådska”.


Hilsen, Nina
Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere JavaScript for å kunne se adressen

Du er flink å fortelle Nina.
I et syn ser jeg en liten bestefarsklokke dale sakte nedover i det uendelige mens viserne løper løpsk i alle retninger som en edderkopp som har mistet tråden.

Hei,

ja, jag skriver en bok som ska ha titeln "Jag har hittat guld i Lappland", det är väl Finnmarken på norska? Därför skriver jag varje dag någonting om mina nya insikter för boken. Igår lärde jag mig t. ex. att även samerna anser att drömvärlden inte är åtskiljd från vår värld och att man kan få viktiga budskap från drömmarna. Det är samma sak som jag har lärt mig om tibetanskt drömarbete. Om man ägnar sig åt drömmarna drömmer man mera. Jag har anat att det är så men fick nu bekräftelse på det.

Igår skrev jag något här som datorn inte kunde spara så att jag skriver det en annan gång. Det var väl för mycket!

Kunde du vänligen översätta den satsen som du skrev till engelska?

Hilsen,

Nina

Hei,

den här korta artikeln kommer jag nu att skicka in för publicering i Hufvudstadsbladet/debatt. Tidningen är Finlands största svenskspråkiga dagstidning. det finns omkring 300 000 personer som har svenska som modersmål i Finland och jag hör till dem. Det är inte tillåtet att skriva mera än 3.800 tecken:

Shamandomens mysterier i nytt ljus

"Sorgligt att leva i en tid då det är lättare att klyva en atomkärna än att spränga en fördom"
Albert Einstein

Påskhäxorna flyger till Blåkulla, jultomten flyger genom luften, Nils Holgerson flög över Skåne i Sverige, änglar flyger, Jesus flög, shamanerna flyger – hur flyger de, vad är der fråga om?

I Finland vägrar media att publicera mina artiklar om shamandomen. En av Finlands biskopsstifts tidningss redaktör tog inte in en artikel om samisk shamandom med motiveringen ”shamandomen är litet vid sidan om vår egentliga uppgift, jag säger nej”. Då väcktes frågan hos mig: Är det kanske så att kyrkans personal fortfarande inställer sig negativt till shamandomen och inte tar emot informationer som kunde korrigera denna föråldrade syn? Eftersom ingen har sett en shaman flyga genom luften tänker man på skrock!

De största fördomarna mot samerna berör shamandomen som allmänt ännu endast betraktas som enbart vidskepelse. Nya vetenskapliga rön visar däremot att denna syn är föråldrad och att man nu betraktar shamandomen som en vetenskapligt erkänd form att beskriva verkligheten. En av de främsta företrädarna för denna revolutionerande syn på världens äldsta andliga disciplin är antropologen dr Michael Harner som utförligt beskriver sina upplevelser ”i andra världar” på nätet.

Benämningen shaman betyder ”den som vet”. Shamanens uppgifter är omfattande, att bota sjukdomar samt att förmedla mellan människorna och högre makter. Det som är speciellt kännetecknande för shamandomen är att shamanerna överallt i världen reser till „andra världar“ för att hämta kunskaper som de använder för att bota sjukdomar. Dessa resor kallas själsresor eller astralresor. Detta tillstånd kan uppnås genom monotont trummande, djup meditation och hallucinogena svampar eller växter som framkallar hallucinationer och illusioner av att flyga.

Att resa sig till andra världar innebär en utanför-kroppen-upplevelse. Det är en själslig företeelse där själen skiljer sig från kroppen, vilket upplevs som ett flygande. Samerna talar om att shamanen rör sig i den „osynliga världen“. I den västliga världen känner vi inte till sådana övermedvetna upplevelser som endast kan beskrivas transverbalt (utöver språket). Eftersom det inte finns motsvarande begrepp på västliga språk kan dessa tillstånd inte uttryckas verbalt utan de måste upplevas. Därigenom uppstår mycket missförstånd som även tolkas som vidskepelse.

De högre medvetandetillstånden kan direkt jämföras med vår nattliga drömvärld - men vem skulle tala om drömmarna som „endast vidskepelse?“

Antropologen dr Sandra Harner har i en ny forskning kommit till att den shamanska resan är en möjlighet att utveckla kreativitet och inspiration. Förklaringen är att det sker in integration inom psyket då denna gräns mellan de två medvetandetillstånden överskrids och man får tillång till hela sin andliga potential.

Hos urfolk kan religion och kultur inte skiljas från varandra. De hör ihop, står i ständig växelverkan och bildar en enhet. Den samisk-norska schamanen Ailo Gaup säger att shamandomen inte skall ses som religion utan som den samiska kulturens rötter.

Finska sametingets emerituspresident fil. dr h. c. Pekka Aikio säger att människorna var rädda för shamanerna för att de ansågs besitta en oerhörd andlig kraft. Dr Marco Bischof talar dessutom om att människor som identifierar sig med ytliga medvetandetillstånd drabbas av en panisk räddsla för förintelse av sitt ego vid övergången till högre medvetandeskikt. Därför vågar de inte ge sig in på upplevelser som kunde berika livet. Eftersom kärnan i shamandomen utgörs av dessa flygresor håller man fast vid urgamla föreställningar och fördomar att shamandomen endast bygger på vidskepelse!

Nina Michael
Interkulturell kommunikation
München

3.778 tecken